anki

23 augusti 2012 18:29

Jag har nog aldrig storgråtit så mycket som när jag läste din berättelse ...oj vilket tungt beslut ni fick ta.....men vilket fint avsked Petrus fick med alla sina nära kära runt omkring sig... nej nu gråter jag igen.....gråt gråt gråt ...Jag FÖRSTÅR DIN SORG Lena...

pezze

23 augusti 2012 19:00

mina ögon blev mkt fuktiga då jag läste ditt inlägg..

en storrr styrkekramixxar te er...

paloma

23 augusti 2012 19:03

Gråter här med<3 lilla gubben! Men vilket fint slut han fick med er! ER som han älskade! tror ni gjorde de rätta! DET som var bäst för lilla Petrus! Ni ville ju inte han skulle lida! Och tack vare er gör han inte det nu!
Petrus är nog i himmelen med massa kompisar nu.. han har nog fullt upp! Med tikar där nu och lek och bus! Han tittar nog ner till er! Och ber er att inte gråta mer nu! Utan minnas honom med glädje! Och lycka! Att han var er lilla fina vovve! Tänk vilken lycka! Att just ni fick lära känna honom! Och ha honom hos er! Om en en kort tid! Ni kunde inte gjort mer Lena! Ni gjorde vad ni kunde! Och ni älskade honom villkorslöst! Han kunde inte fått ett bättre hem en ert! Styrke kramar

Uffes moster

23 augusti 2012 20:46

Vi tänker på er <3 så hemskt.Varit med om samma sak, känns som livet rasar, och en del av livet gör det- Många pussar och kramar från oss <3

Di

23 augusti 2012 22:04

Älskade älskade vän, så tungt och jobbigt,varmaste varmaste kärleksfulla kramar till er som gav honom ett så fint slut på ett underbart liv tillsammans med er. Förstår att det gör ont och att du har samvetskval,men ni gjorde ju allt ni kunde! Ni har inte kunnat gjort nåt finare än att ge Petrus ett så kärleksfullt avsked. Kramar

Anna

23 augusti 2012 22:30

Ligger med ipaden mot bröstet och läser...gråter...torkar tårar med lakanet...svider i ögonen...


Gud, va svårt!
Så starka ni är!

Ingen kunde ha gjort det finare!

DU FINA MÄNNISKA

ANNA

Kikkan

24 augusti 2012 10:07

Trodde jag hade gråtit färdigt, men nu forsade tårarna fram igen. Kära Lena & Mats,sköt om varandra och tänk så ofta Ni kan på alla underbara stunder Ni hade tillsamman med Petrus. Märta & Malte känner säkert hur ont Ni har i Era hjärtan och de vill säkert hjälpa till att trösta. Kramar till Er allihopa. ♥♥♥

Alabeth

24 augusti 2012 10:25

Styrkekramar till Er i dag!Tack för att du orkade berätta.Har haft och har hela familjens sorg i tankarna. Nu vet jag.Sorgen är tung att bära men så småningom övergår den i en annan fas - saknad- kanske lättare att bära men kommer alltid att finnas,är en del av LIVET! Pussa på Märta och Malte om och om igen!Mvh Alabeth

Jennie

24 augusti 2012 12:42

Rinner floder längs mina kinder av din fina berättelse. Vilket fint slut han fick, trygghet och kärlek. Finare gåva kan man väl inte ge någon. Tänker på er ofta! Styrkekramar Jennie

Tina

24 augusti 2012 12:51

Lena... här sitter jag och hulkar och förstår tyvärr och smärtsamt nog, precis hur du känner dig...
Det gör så vansinnigt ont, och det känns så fruktansvärt tomt och livet känns helt enkelt vidrigt och så orättvist att det knappt går att andas.
Min Walle fick jag ta bort på nästan precis samma sätt...
Det var för åtta år sedan och jag gråter fortfarande när jag tänker på det.
Så oändligt jobbigt, och man känner sig så totalt maktlös med en ledsen och förvirrad och dessutom opererad hund i armarna, en högt älskad familjemedlem som inte blir frisk...
Vad fint att de andra hundarna fick ett bra avslut med honom också, då vet de, och slipper undra och leta.
Du ska veta att ni tog ett riktigt beslut, för vilken levnadsglad coh sprallig hund ska behöva leva med en halv kropp??? Det kan aldrig vara ett värdigt liv för ens bäste vän.
Han hade det bästa av liv, och det kan ingen ta ifrån varken honom eller er. Han fick också ett av de bästa slut jag hört om. Tänk att få somna in i trygg miljö, med människor, dofter och ljud man känner så väl - långt ifrån alla får det.
Stor kram Lena. Försök att inte vara så hård mot dig själv, du gjorde rätt, definitivt det bästa någon någonsin skulle kunna gjort för sin vän.
Var rädd om dej.
Kram /Tina

Piedra

24 augusti 2012 17:00

Det gör verkligen ont att läsa det du skriver. Tårarna forsar. Men hur det än är så hade ni ju inte kunnat fatta något annat beslut. Det hade aldrig gått. Men även om det inte finns något alternativ så gör det ont och sorgen och smärtan måste få sitt utrymme, och du ska veta att jag lider med dig, min vän. Det är svåra beslut att behöva fatta, och det krävs stort mod att göra det du gjorde för Petrus, och jag tänker att det var rätt beslut. Jättestora tröstkramar! ♥♥♥

GeddFish

24 augusti 2012 18:47

Kära Lena. Jag skriver inte så mycket mer här än att jag gråter igen.
Du har fått några rader av mig i ett annat forum redan.
Ni är underbara människor som gjorde allt så underbart fint.
Känn att ni gjorde allting rätt, för Petrus var obotligt sjuk.
Stora varma tröstekramar och av egen erfarenhet så vet jag att sorgen blir mera barmhärtig.
♥Lena♥...♥från Gerd♥

Buttons 0 Floridatjej

24 augusti 2012 19:06

Tack snälla Lena att du berättade, ser inte tangenterna genom tårarna, skickar styrke
kramar och pussar från mig å Buttons

Annica

24 augusti 2012 20:57

Tårarna rinner ner på kinderna.. Vilken hemsk upplevelse ni varit med om. Du har absolut inte svikit honom, även om jag förstår att det är så du känner, ni satte hans hälsa i första hand och det är det en riktig djurvän gör. Det svåraste valet man någonsin kan göra. Vilken tur att ni har två små fyrbenta barn till som ni kan pussa och krama nu när ni har det tufft. Ta hand om dig! Kram

Lisa

24 augusti 2012 23:10

Kära Lena.

Det är inte ofta jag skriver några rader och kommentarer - detta trots att jag regelbundet tittar in på din blogg för att läsa om dina härliga upptåg med frallorna.
Det gör så ont att läsa vad ni just nu går igenom - tårarna bara rinner när jag läser om vad som hänt.

Jag tänker inte skriva att jag förstår - för varje sorg och varje hund är individuell - och man bearbetar det på så många olika sätt - men faktum är att precis samma sak hände mig och min fralla för ungefär fem år sedan. Diskbråck och strömsholm och en ofattbar sorg och tomhet. Man hoppas så innerligt på ett tillfrisknande - men får vända tillbaka hem med ett koppel i handen.
Däremot förstår jag dina tårar och din frustration - det är inga enkla beslut att fatta - även om man innerst vet att det är rätt. Vi älskar våra fyrbenta alltför mycket för att låta dem lida.

Vi känner inte varann - men jag hoppas att du/ni känner att vi är många som tänker på er.
Massor med kramar från Lisa och Frasse i Örebro

Ingrid

25 augusti 2012 16:55

Nu sitter jag och gråter igen. Finns ingen som skriver som du Lena, på gott och ont! Du borde bli författare.

Att få ner känslor i upplevelsen är inte lätt, men du beskriver så målande hur det är.

Avskedet, det gör så ont, men är ett oundvikligt måste när kroppen inte funkar. Inget skulle ha blivit som vanligt. Ett svårt beslut i en fruktansvärd stund.

Oron och smärtan har nu flytt sin kos och Petrus har förlåtit er. Så nu är han hos er igen, först i drömmen, men han kommer nog att visa sig på andra sätt också. När han ser att han behöver det.
Bamsekram <3 !

Kaisa

26 augusti 2012 11:17

Finaste Lena, jag har suttit väldigt länge för att läsa igenom ditt inlägg, tårarna har hindrat mig och jag har fått väntat tills jag såg igen.... Jag tror som du att Vackra Petrus lever vidare och har det bra.... Jag är övertygad om att vi har flera dimensioner och värdar som vi levande här på jorden inte når in till..... Din sorg är stor, vacker och djup. Jag vill omsluta dig med empati och kärlek, förståelse och styrka. Varm kram!

Henrik Gråd

26 augusti 2012 11:49

Jag vet att ord inte alltid kan beskriva, eller trösta, eller förklara...
Men Lena och Mats: Det ni gjort för era vovvar alla andra dagar, och kanske Framför Allt gjorde för Petrus hans sista stund - DET är vad kärlek innebär!
Att kunna ta ett beslut som ni visste skulle göra ont i er bägge, för Petrus skull - DET är vad osjälviskhet betyder!
Att ta hans smärta ifrån honom, och bära den i era kroppar och själar - DET är att älska någon, människa eller djur spelar ingen roll!

Kommer ihåg en klok man som sa: "Vad ni har gjort mot en av mina minsta, det har ni gjort mot mig"...
Att inte låta Petrus somna in, lugn och mätt och trygg i er famn och omgiven av all er kärlek - Det hade varit grymt och något att ångra många långa dagar...
Att låta hans smärta försvinna, och sända iväg honom på en resa till enkom gröna ängar och stora skogar överallt - Det är det största bevis på kärlek man kan ge.
Jag tror av hela mitt hjärta att tiden försvunnit för Petrus, och de vovvar som jag fått lämna vidare - När vi en dag lämnar våra liv här, så kommer våra fyrbenta och tvåbenta vänner som gått före oss på den långa resan att möta oss med viftande svansar och glädje i själ och hjärta!
Och Petrus kommer att ta med dig till sidan lite grann, och slicka dig på handen och i ansiktet, och hela hans varelse kommer att säga:
"Tack, Matte och Husse, för att ni lät mig somna - Jag behövde det då - Och tack för att ni sörjde mig, men tog hand om mina kompisar ändå - Kan jag få pussa dig en gång till, kanske...?"

Ångra inte en dag till ert visa och gudomligt kärleksfulla beslut -
Sörj och sakna i många dagar, men låt livet gå vidare -
Älska varandra och de vovvar som lever kvar.

Att visa sin kärlek kan göra ont...men det är det pris vi ibland måste betala, om kärleken är sann.

Allt det bästa till er alla dagar!

Kicki med hundar

28 augusti 2012 15:04

Tack Lena för din fantastiska känslosamma och uppriktiga berättelse om Petrus sista tid.
Jag förstår så väl att du inte orkat delge oss detta från början. Sorg går över, men inte saknad. Jag har haft en stor klump i halsen medan jag läst. Dels för din fina text, men också för att min egen saknad återkom efter min älskade boxertik Espri, som vid endast 3 års ålder fick sluta sina dagar, efter en liknande skada. Hon opererades också och fick 6 extra månader att leva, innan skadan återkom och inget fanns att göra.
Trots att det gått mer än 20 år sen jag miste henne, så kan jag känna min egen saknad genom din. Men vad som ändå sker är att man till slut bara minns det trevliga som varit, och så kommer det att bli för dig också även om du inte tror det just nu.
Varmaste kramen/Kicki

S/Y EUPHORIA

1 september 2012 17:41

Åh kära vännen!
Tårarna flödar över, och de gör ont i hjärtat...
Men han har de bra där han är nu. Visst finns det en annan sida. Det är jag också övertygad om. där springer han nu med min Änglahund, och med min gamla schäferflicka som också blev en Änglahund efter 14 fina år..
Stor TröstrKram

Maria

16 september 2012 12:24

Herregud, jag kan inte sluta gråta.. Jag lider verkligen med er och förstår hur svårt beslut det måste ha varit. Min lilla fralla är bara 2 år gammal men jag bävar redan för den dagen då det är dags för henne att vandra vidare. Usch, dessa små djuren lämnar verkligen ett stort avtryck i våra hjärtan. Tänker på er!
KRAM

Lena

16 september 2012 19:14

Tack♥
Kram♥

sofie

17 februari 2013 23:03

jag hittade äntligen din blogg igen men detta var jag inte beredd på. mina tårar forsar ner och jag vet hur stor saknaden är. min bästa 4benta vän gick bort för över 10år sedan men jag gråter lika mycket varje gång jag tänker på den dagen. du har fått mej att älska denna rasen så mycket att mitt beslut om en hund står fast när jag väl flyttat till hus. även min sambo har fattat tycke. petrus lever vidare genom era minnen och genom era andra två helt otroliga frallor. jag önskar er allt gott med era två som fortfarande finns hos er.
vila i frid fina petrus!

Lena

18 februari 2013 00:19

Tack Tack för dina värmand vackra ord♥ Tack♥

Kram kram♥