Vår sista stund tillsamans...

Petrus hade inget magknip...

Natten mot söndagen var jobbig, & på morgonen åkte vi till Strömsholm...

Väl där var han nu förlamad i bakdelen...

Troligen diskbråck. 2 val, avlivning eller operation, vi valde det sista...

Första prognosen var att det inte var något diskbråck, då kontrastvätskan flöt som den skulle, utan en blödning någonstans...

Sedan röntgades han igen & man fann en blödning & ett troligtvis? diskbråck i alla fall & detta vid en felställd kota, därför gick han inte att operera...

Han fick sjukgymnastik en gång i timmen från morgon till kväll...

Vid en sådan här prognos, tar det ca 4-5 dagar innan man vet åt vilket håll det går...

För Kämparnas Konug Petrus, gick det åt fel håll...

Komplikationer med urinen m.m

Vi har haft förmånen att få prata med dom mest underbara veterinärerna...

På onsdag kväll fattade gubben & jag det svåraste beslut någonsin, att låta honom få somna...

Han satt i en bur & såg ut som en liten gubbe sa dom, tittade med sina stora bruna ögon, såg vilsen ut & lite ledsen...

Torsdag morgon...

Gubben & jag satt i ett litet rum, jag satte mej på golvet, dörren öppnades & där är vår PRINS!!!  

Den glädje över att se oss kommer jag alldrig kunna återberätta... han dränkte oss i sina underbara pussar...

Efterssom han var förlamad hade han en gåsele på sej för bakdelen.

Vi gjorde så ett sista test med en helt underbar veterinär, Jenny...

Hon tog sej all tid i världen, & när vi inte förstod, förklarade hon i liknelser, hon var enorm...

Vi hade bestämt att vi skulle få ha Petrus med oss i husbilen så länge vi ville...

Vi traskade ut till den, det kändes så horibelt, att han nu bara kunde gå med hjälp, hann som varit så full i spring...

Vi hade bäddat ner i fram, bak satt Märta & Malte...

Vi tokpussades, kramades & så fick han äta allt gott i hela världen, köttbullar, ostskivor, leverpastej, älsklings hundgodis av alla de slag, bullar m.m

han åt med en glupande aptit & drack en stor bytta kallt vatten...

Han fick träffa Märta... han morrade åt henne... fick träffa Malte, Malte värjde sej & Petrus blev stel, så dom fick vara kvar där bak...

Vi lade oss ner, vyssade, smekte honom, pussade, talade om att han var vår älskade kärlek...

Ute sken solen, öppna fönster svalkande vindar & Petrus somnade mellan oss på en teddypläd...

Han sov så djupt så djupt, var så totalt avslappnad, hans lilla nos vickade, frambenen sprang & ögonen rullade, han drömde... & jag vet att han ditills på Strömsholm inte varit så avslappnad... för han var en familjehund, det var med oss han var trygg, inte bland okända mäniskor...

Petrus vaknade efter en lång & skön Törnrosa sömn, fick mer mat, ända tills han inte orkade mera, utan rapade!

Vi fortsatte pussa honom...

Sedan kände jag oro för om han skulle få magknip...

Tiden var inne...

Underbara veterinären Jenny, kom ut till oss i husbilen, Petrus hade redan en kanyl i frambenet...

Hon berättade lungt & mjukt hur det gick till...

Gubben låg i sängen med Petrus lutad i sin famn & höll om honom, jag låg mot honom, jag tog hans ansikte i mina händer, han litade på mej, vi såg varandra djupt in i ögonen, det var vi, han & jag... & sedan var allt över på en sekund....

Vet att jag sedan skrek, resten är ett enda töcken...

Detta ok får jag nu alltid bära på mina axlar, att jag svek honom...

Malte & Märta fick träffa honom igen, men ingen ville vara hos honom...

Vi hade honom kvar hos oss en halvtimme, innan gubben lade honom i sin kista...

Vi får hämta hans urna i morgon...

2 veckor idag sedan han somade...

& om möjligt så mår jag bara än sämre... allt gör bara så fasansfullt ont...

& han kommer alldrig tillbaks... vårt 4 fotade älskade barn  ...

                                              Kram /Lena